Alla titlar av »Doris Dahlin«

I "Mitt liv som ofrivillig rebell" vävs många liv av motstånd samman. Det är en hoppfull bok för en tid då det är lätt att tappa hoppet.Doris Dahlin har träffat människor som vill förändring. Och hela livet har hon själv varit en av de ofrivilliga rebellerna som tar kampen för ett bättre samhälle. Det här är en självbiografisk berättelse som rör sig från demonstrationståget i Ådalen -31 till rebellmammorna som stickar en 4230 meter lång halsduk för klimatet, från chattar med flyktingflickan som brottas med språket och med mardrömmar, och samtal med laglydiga lärare som nu trotsar lagen, till möten med dem som kallas original – eller något mycket elakare – som undrar hur det kommer att se ut på Domens dag.Det är också en bok om egna kärlekar och avsked, om att leva med svärtan i det som en gång hänt. Om att åldras och envist fortsätta att hoppas, att tro och att kämpa för ett bättre samhälle – och att aldrig sluta skriva.

I en liten västerbottnisk by bor de. Den arga kärringen som anser att man inte kan vara en vän liten blomma när man har att göra med skitstövlar, den unge mannen som försöker springa ifrån sitt liv och lärarinnan med sina mörka hemligheter. Det är bara på ytan det är lugnt. Tills städerskan Elena släpps in i deras hem. Hon ser inte bara damm och smuts utan också allt det andra som sopats undan. Doris Dahlin är författare och har arbetat som konsult med inriktning på relationer på arbetsplatser. Honhar givit ut ett flertal böcker, bland annat Skammens boning,Till mamma på mors dag och Drunkna inte i dina känslor.

"Himlen bar inga moln så starka att de förmådde bära allt detta. När man en gång förstått att livet ändras i det hastiga ögonblickets till synes slumpvisa val, blir livet sedan aldrig likadant." Den framgångsrika författaren Maria återvänder till den norrländska hemstaden och barndomsvännen Britt-Inger som blivit kvar. Maria lever ett tryggt liv med sina böcker, mannen Peter, hans son Rasmus och så katten. Hon trivs i det, vill inte att det ska förändras. Britt-Inger har ett helt annat liv. Hennes tonårsdotter Tove har dragit sig undan in i sitt mörker och med maken Bengt blir det på sin höjd ett gräl men mest är det tyst där vid köksbordet. Och nu har Britt-Inger bett sin gamla vän hjälpa henne med dottern. Men mötet och minnena blir inte som någon av dem tänkt sig. Himlen bar inga moln är en historia om vänskap och kärlek men också om hur övergrepp och skam formar oss och våra relationer. Det handlar om sprickor som inte går att fylla igen och om hur historien hinner ikapp och blir lika betydande nu som då.

Månaden innan min mamma skulle fylla åttiofyra år dog hon mycket plötsligt. Hon hade helt enkelt levt färdigt. Och nu står jag där med hennes lägenhet. Femtiotvå kvadratmeter överfyllda med porslinsfigurer, buckliga aluminiumkastruller, diskade glasskartonger, prydligt tvättade och hoplagda strumpbyxor och utslitna trosor, snörbuntar, hopvikta papperspåsar, välmanglat sänglinne och de senaste tio årens ouppackade julklappar och födelsedagspresenter. Än en gång är jag städerskans dotter. Den jag en gång var och alltid fortsatt vara.” Reseda har lyckats med klassresan. Hon, städerskans dotter, är nu läkarhustru och ekonomichef. Men när hennes mamma dör faller hennes liv samman. Alla gamla minnen från det förflutna kommer tillbaka. Det hon har varit med om, och det hon har sett. Elisabet växte upp i samma småstad som Reseda, men lämnade den för Stockholm. Hennes mor är inte död, men har blivit som ett barn igen. Och som ett barn säger hon det som inte får sägas, som har förtigits i alla år. Då brister det för Elisabet. Trots att hon är psykolog kan hon inte hjälpa sig själv. Kanske har hon bara ett val: att fly. Till mamma på mors dag är en relationsroman om den kanske svåraste relationen av alla, den mellan mor och dotter. Det är en uppgörelse med den mamma som inte velat se, som inte orkat, men som man också övergett; den mamma man själv blivit, eller valt att aldrig bli. Doris Dahlins senaste roman har samma personliga ton som den självbiografiska Skammens boning, och inte heller här väjer hon för det svåra. Samtidigt är budskapet upplyftande: Det går att börja om. Det går att välja vem man vill vara.

I ett litet hus i Härnösand bor Doris med sina föräldrar. Det är 1950-tal och folkhem, och Doris har långt, ljust hår och Amerikaklänningar. Men hon får inte le så att de trasiga, bruna tänderna syns, hon får inte berätta att pappa dricker Elakt vatten och att hon och mamma måste smyga till grannarnas tvättstuga om nätterna för att kunna tvätta, och på vintern är det is på vattenhinken i köket om morgnarna, eftersom elden har brunnit ut under natten. Det är många gånger släkten som blir räddningen för barnet Doris mostrarna som skickar presenter och tar hand om henne på sommarlovet, mormodern som dött innan Doris föddes, men som blir en förebild för henne. Samtidigt finns där mörka hemligheter: farbrodern som tog livet av sig, farmodern som ströp sitt förstfödda barn. Skammens boning är en självbiografisk berättelse om en uppväxt i Härnösand under femtio- och sextiotalen. Det är en krönika över det Fattigsverige som dröjde sig kvar långt in i modern tid, och om en ganska vanlig svensk släkt. Men det är också en historia om att överleva och att hitta sig själv. Skammens boning är en bok som går rätt in i hjärtat och som kan påminna om Elsie Johanssons romaner och om Frank McCourts Ängeln på sjunde trappsteget.

Vi vet nog vem du är är en berättelse om två kvinnor, barndomens trauman och om hur människor behandlas i arbetslivet. Den handlar om skuld och skam och allt det som inte går att tala om men som ändå, förr eller senare, kommer fram i ljuset.