Alla titlar av »Pooneh Rohi«

På en avlägsen ö någonstans i det yttre havsbandet har en grupp människor slagit sig ner. En del har sökt sig hit för drömmen att odla och leva i ett litet sammanhang, andra har kommit för att börja om på en plats där man är ny i andras ögon. På ön, som tidigare varit ett forskningscentrum, finns också den invasiva sidenörten. Så långt ögat kan nå har växten brett ut sig, runt husen, träden och buskarna. Den äter sig igenom allt annat som växer på ön, får träd och buskar att svartna och dö. Mitra, en av dem som bott här längst, vet att det snart är dags för blommans frökapslar att mogna och sprida sina trådar och frön i vinden. Atlantis är en bok om plats och invasion, vänskap och uppbrott om det som avlöser och tränger ut. Vad händer med dem som blir kvar när andra lämnar? "Det är en vacker bok, jag ser verkligen de dödliga rosa blommornas rötter sprida sig i realtid under sanden." SR Kulturnytt, Nina Asarnoj "Rohi är bra på att "ladda det verkliga med symbolik". (...) Men vad romanen på djupet gestaltar är frågor om rättvisa, ägande, medmänsklighet och relationer. (...) Jag tycker om hur uppmärksamt och tålmodigt texten låter ön bli till en vridscen, som läsaren själv har att ta ställning till. Upplevelsen vidgas successivt till en sprickfärdig ballong." Dagens Nyheter, Anna Hallberg "Rohi har ett utsökt språk, det är både dunkelt och exakt och frammanar en känsla av framskridande hopplöshet. Berättelsen är mångtydig då Rohi målar upp såväl inre som yttre landskap, med ett subtilt och elegiskt språk, om både naturen och själens nollsummespel och känslan av främlingskap inför sig själv och platsen man befinner sig på." BTJ, Jonas Frånander "Det är helt klart i den beteendepsykologiska skildringen författaren har sin styrka och sitt intresse. (...) Starkast framträder relationen mellan två mödrar och deras två små döttrar. Mellan det introverta berättarjaget Mitra och bubbliga Sabine växer en passionerad vänskap fram, som tolkas och omtolkas genom tidshopp mellan åren i kollektivet. Deras döttrar föds på ön och är jämngamla. Det är i skildringen av kvinnornas samvaro och ömtåliga pakt, i närheten av barnens lek, som romanen vibrerar som mest." Aftonbladet, Amelie Björck "en vacker beskrivning av dynamiken mellan barnens och föräldrarnas vänskap, och hur relationer, vänskap och rättvisa påverkas av att resurserna sinar. Här är Rohi i sitt esse, och språket skapar ett vackert partitur med välljudande stämmor." Gefle Dagblad, Li Kindstrand

"Barnet släpper hennes bröstvårta. Det svider till. Munnen är vit av mjölk. Hon känner en våg av äckel när hon ser det vita i mungipan, hur det smetas ut mot kinden." Tvärt börjar Monas berättelse, plötsligt är hon mitt i ögonblicket med ett barn vid sitt bröst, utan minne av hur hon hamnat där. Hon betraktar sitt liv och kan inte kännas vid henne, kvinnan som varit i den här kroppen och burit det här barnet inom sig. "Hölje" är en bok om identitet, glömska och främlingskap inför platsen, den egna kroppen, inför barnet som föddes och livet man tilldelats. Om att försöka hitta tillbaka till en tillvaro som går att förstå och om sökandet efter en egen historia. Boken är nominerad till Sveriges radios romanpris 2022!

Araben rör sig genom ett vitt Stockholm. Under natten har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rätt att invadera och bosätta sig, som om den bara kunde kom­ ma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar den har blivit en gammal man. och drömmen om det nya landet, om att bli ett med det, smälta samman, tjäna och nyttjas, är för länge sedan begraven. Någon annanstans i staden finns en ung kvinna. Hon har lyckats med allt det där. Lyckats så bra att folk tror att hon är adopterad. Så bra att hon letar bostadsrätt med äkta trägolv och högt i tak med sin svenske pojkvän. Så bra att barndomen i Iran känns som en hägring i minnet, en doft av sältan från havet, en känsla av värme som kväver och fastnar i halsen. Araben är en roman om våra livsval och om skulden de för med sig. Skulden till det nya landet och till allt man lämnat bakom sig. till barnen, för det som gick förlorat och för den förälder man inte klarade av att vara. och till för­ äldrarna, för allt det de gav upp.