Alla titlar av »Börje Wennerström«

Jag fick frågan om detta är en saga eller en fantasy. För mig är dessa två ord eller begrepp helt synonyma varför det är upp till var och en att stoppa in denna roman i vilket fack de så önskar.En Dejas Resor är menat att bli en serie om minst två böcker – förhoppningsvis fler – men jag vill inte sia då framtiden är allt annat än förutsägbar. Vad är då en Deja? Om man översätter ordet lite slarvigt från det gamla språket – Gudarna språk – så brukar de flesta säga ”träl”. Detta är inte helt med sanningen överensstämmande. En Deja är inte alls någons träl utan hon arbetar i symbios med Gudinnan – oavsett om det är Den Övre eller Den Undre. Att hon är Gudinnans talesperson står dock helt klart. Furierna heter denna första del där vår nyutnämnda Deja ger sig ut från Templet i jakt på människornas innersta viljor och önskningar. Till skillnad från vad vissa tror så är det inte Guden eller Gudinnan som styr över människan. Tvärtom så är det Gudarnas plikt att se till sin skapelse så att de är lyckliga och kan njuta av tillvaron genom kärlek, lust, lek och välstånd. Det är där Dejan kommer in – det är hennes uppgift att söka reda på vad människorna – den stora Menigheten – innerst inne vill, för att sedan föra detta vidare till den högre makten.Förbered er på upplevelser som ni kanske inte är vana vid, men det är via nyfikenheten på det okända vi kan lära oss om oss själva och andra.

Detta är en rimsaga för barn i alla åldrar, men kanske främst för de som ännu inte uppnått läskunnig ålder. Den är inte skriven på barnslig svenska. Själv har jag aldrig någonsin lärt mina barn att det heter vovve – de fick lära sig att det heter hund. Barn förstår mer än vad vi tror – särskilt när de hör ett okänt ord satt i sitt sammanhang. Förstår de ändå inte så frågar de nog. Gör de inte det heller, kan ju föräldrarna förklara orden ändå. Därför hoppas nu undertecknad att ni lägger undan mobiler, skärmar och asociala medier en stund och att ni istället kryper upp med era små och denna bok en stund och tar del av denna historia som jag hoppas ska tilltala alla generationer./Börje

Häxbrygd är en roman som utspelar sig ungefär 15 år efter kriget. Vilket krig kanske ni undrar. Jo, nästa krig. De, så kallade, bombmattor av missilbärande drönare som drog in över huvudstaden, var det värsta mänskligheten någonsin upplevt. På bara några få räder var hela Stockholms innerstad lagd i ruiner och dödsoffren var legio då allt skett så hastigt att endast ett fåtal lyckades fly. Larsa Rusell – bokens jag – vantrivs i det återuppbyggda Stockholm som styrs av en helt ny tidsanda som ser effektivitet, tillväxt, lönsamhet och egenintressen som honnörsord. Något som också avspeglar sig i medborgarnas skönhetsideal. Larsa lyckas dock finna en tillflyktsort som är svår att förklara med logik och förnuft. Kalla det eskapism om ni vill, men det är lik förbaskat en verklighet som skiljer sig på alla punkter från den sterila och opersonliga värld som byggts upp ur den forna huvudstadens ruiner. På denna mystiska plats går – som sagt – inte allt att förklara med förnuftet, men Larsa lär sig att hellre ta till sig det goda än att ifrågasätta det. Han lär känna medborgarna på denna ort och han inser att han har mycket att lära sig. Mycket som borde vara självklarheter men som förkastats i den värld han kommer ifrån då det inte anses lukrativt. Läsaren bör förbereda sig på att det i denna berättelse förekommer både magi och andra oförklarliga saker, men den som har ett öppet sinne och inte förkastar drömmarna har lättare att ta till sig denna berättelse.

Begreppet psykopati beskrevs första gången av Philippe Pinel (1745-1826), men det betydde inte riktigt samma sak som det gör idag. Liknande, men inte exakt. På slutet av 1700-talet existerade inte ens begreppet psykopati. Detta betydde dock inte att det inte fanns psykopater under den gustavianska eran. Nog fanns de, men de kallades något annat. Lymmel eller kanalje kanske. För de flesta utgjorde de inte ens ett problem då de ofta har en ytlig charm som kan förleda den mest misstänksamma person som inte vet vad en psykopat är till stånd till. Vi vet idag att en psykopat är en manipulativ narcissist med avsaknad av empati och gärna med påspädning av fixa idéer och ofta med en snedvriden syn på sexualiteten. Trots att vi idag känner till symptomen, ser vi som finns i psykopatens periferi, sällan genom det ytliga skalet, så hur skulle de kunna göra det på 1700-talet? Nu är ju undertecknad knappast en läkare som kan ställa dylika diagnoser, men jag har fascinerats över företeelsen och tagit in tillräckligt mycket kunskap för att åtminstone skriva en roman där en av huvudpersonerna visar tydliga tecken på psykopati. När ni som läser boken kommer till de hemskaste passagerna så minns att detta bara är en historisk roman, dvs påhitt och på låtsas (även om det förekommit – och fortfarande förekommer – likartade händelser och personer i verkligheten).

Detta är en historisk roman som utspelar sig under – vad vi numera kallar – den gustavianska eran. Faktum är att den börjar samma år som Gustaf III tillträder tronen, dvs 1771. Vissa personer, företeelser och händelser som förekommer står att finna i historieböckerna, medan annat fallit ner i glömskans evighetslånga tomrum. Man skulle kunna säga att denna roman innehåller en blandning av historiska fakta och gammal tro eller skrock, det vi idag kallar för fantasy. Huruvida fantasierna är väl underbyggda eller bara upplyfta ur det oändliga tomrummet är helt upp till läsaren att bedöma. Författaren har i alla fall sin bild helt klar för sig. De händelser som beskrivs, utspelar sig på och omkring Katarinabergets förkastningsbrant, beläget på huvudstadens södra malm. Andra saker tilldrar sig inne på själva Stadsholmen – det som vi idag kallar för Gamla Stan. Men vi får även följa med till Riddarholmen och till galgbacken söder om Söder Skans (Skanstull). På 1700-talet började barnmorskor utbildas på ett modernare sätt än tidigare. Ändå fanns det kvar sådana som kunde förlösa mödrar enligt gammal tradition. Den utbildning dessa gamla jordemödrar hade var sprungen ur livets skola och egna erfarenheter. Ibland var det, så kallade, kloka gummor som hjälpte till. Kvinnor som lärt av sina anmödrar om örternas kraft och läkeförmåga. Troligtvis var det just sådana örtagummor som under 1600-talets häxprocesser fick anklagelser på sig om häxeri. Då brändes många oskyldiga på bål och ännu under tiden då vår berättelse utspelar sig var det dödsstraff på häxeri, även om ingen dömdes för det i realiteten.

Del 3 i den osynliga trilogin Vi vet båda omedvetet att vi hör ihop på något oförklarligt sätt. Vi förstår det när så vi enkelt kan spegla oss i den andras innersta väsen. Ingen annan ser de osynliga spegel-glas som för oss båda är tydligare än något tidigare. Det är som att se sig själv i den andra. Spegelvänt men likafullt sant. Självklart vet vi inte allt om varandra än, men vi vet varandras innersta. Vi vet att allt den andra gör kommer påverka en själv. Vi vet att vi är av samma kärna. Att vi ofrånkomligt kommer vara viktiga för varandra. Vi vet det genom att bara titta på varandra. I varandras spegelglas. Vi är dock båda för unga för att kunna avgöra vårt gemen-samma liv just nu. Men vi vet båda att våra liv kommer vandra parallellt. Tids nog kommer vi själva kunna styra vårt öde. Nu stundar en tid av väntan på det ögonblicket. På den stunden. Det kommer bli en tid av förberedelse, det inser vi båda och det gäller att göra mesta tänkbara av den tiden. Vi kommer stundom tvingas ifrån varandra, men som två magneter dras till varandra så kommer vi ständigt dras mot varandra även om de finns de som kommer för-söka vända på magneterna så de blir frånstötande. Tålamod får bli vårt unga signum. ”Innerstats osynliga spegel” är tredje delen i vad som författaren kallar för ”Den osynliga trilogin”. Den föregås av ”Varandets osynliga vingar” och ”Trotsets osynliga glöd”. Denna avslutande del tar sin början anno 1810 i en sal på den Kungliga akademin för de fria konsterna i Stockholm.

Del 2 i den osynliga trilogin Jag inser med ens att jag inte är mörkrädd längre. Det går upp för mig när jag sitter på den mörka och tidigare förhatliga vinden där mössens ljud fått allt att verka skrämmande. Nu är jag plötsligt inte rädd längre och jag förstår inte varför. Varför det är så förstår jag inte fullt ut. Kanske jag börjar bli vuxen. Far kommer under inga omständigheter få reda på att min rädsla försvunnit. Det är hit han förpassar mig som straff, just för att jag är rädd för mörkret. Aldrig att jag ska avslöja att det gått över. Det får bli min hemlighet. Rädslan övergår i en nyfikenhet och jag sitter kvar på bjälken jag valt som min egen, men nu inte för att komma undan mössens närgångenhet. Nu vill jag sitta här och iakttas de få ljusstrålar som skjuter in genom springan till takluckan. De är som svärd av solsken även om de knappast lyser upp vindsrummet. Men de är som ett löfte om ett bättre liv. Ett liv som inte ser ut som det far vill att jag ska ha. Inom mig glöder ett trots som inte funnit dör tidigare. Ett trots som gör mig starkare. Åtminstone så länge jag är ensam här uppe. Vad som händer med det när far ryter i vet jag inte än. Det blir till att ta reda vartefter. Kanske jag är en feg stackare. ”Trotsets osynliga glöd” är andra delen i vad som förfat-taren kallar för ”Den osynliga trilogin”. Den föregås av ”Varandets osynliga vingar” och avslutas med ”Inner-stats osynliga spegel”. Denna andra del tar sin början anno 1808 på en vind i ett hus på Volmar Yxkulls Gata på den södra malmen i Stockholm.

Del 1 i den osynliga trilogin Du vaknar efter en tids sjukdom och undrar vem du egent-ligen är. Visst minns du ditt liv, men det ligger en oförklar-lig dimma över minnena. Det är som att du måste lära känna dig själv på nytt. Lära känna ditt liv. Du känner dig äldre än din spegelbild skvallrar om. Du skulle lika gärna kunna vara en gammal gumma, men spe-gelbilden visar en ung flicka. Bara barnet och du vet att det är sant. Du vet hur det ser på gården och dina småsyskon bråkar med mor i köket. Du borde kliva upp, klä dig och hjälpa till. En känsla som du aldrig vetat om tidigare säger dock ifrån. Du kallar omedvetet känslan för ditt inre va-rande och det är nästan så att det syns sväva runt dig i spegelbilden. Sväva på osynliga vingar. Det enda du minns från feberyran är doktorns kladdiga fingrar som klämt på din kropp. Det är ingenting du vill minnas. Du vill minnas bra saker. Du vill minnas ditt liv tydligare än du gör just nu. Som det är nu luktar kammaren av instängdhet och sjukdom. Ditt innersta vill flyga ut i den friska luften och insupa sundare dofter. Det doftar mor i dörrspringan och det doftar lillebror om överslafen. Värst vad allt doftar. Har det alltid gjort det? Du har nog feber fortfarande. Det är väl feberdofter du känner. ”Varandets osynliga vingar” är första delen i vad som författaren kallar för ”Den osynliga trilogin”. Den följs av ”Trotsets osynli¬ga glöd” och avslutas med ” Innerstats osynliga spegel. Denna första del tar sin början anno 1807 på gården Asplund i Hölö socken i Hölebo härad. i

Den långa och krångliga titeln på denna roman är egentligen ”Adel, präster, borgare och bönder samt en piga vid namn Ester” men vi nöjer oss med att kalla den för ”Ester”. De fyra stånden har ju funnits med i den svenska folksjälen under många generationer. Vart och ett av dem höll sig mest till de egna leden även om kanske prästen skred mer naturligt över gränserna än andra beroende på sin roll som andlig vägledare. Att adeln beblandade sig med enkla bönder var däremot mindre vanligt och allmogen, det vill säga vanligt folk som drängar, pigor och annat löst folk som inte ingick i något av stånden, de visste sin plats i den rådande samhällsordningen. I denna roman, som utspelar sig under 1700-talets andra hälft, har dock en individ ur allmogen påverkan inte bara på bondeståndet. De övriga stånden påverkas också på ett högst påtagligt sätt. Skådeplatsen för denna 1700-talshistoria är till största delen en fiktiv plats som ligger ungefär en dagsresa söderut från huvudstaden. Där i Byka socken finns till exempel Traneholms herrgård där den adliga släkten Trana har sitt säte. I Byka kyrkby finns förstås även en kyrka där prästen residerar över sitt prästboställe och sin församling. Kyrkbyn ligger vid en vik av sjön Byken och följer man dess strand ända till Byka sockengräns så finner man gården Krusanäs där bonden i vår ståndsmässiga roman funnit sin plats i hierarkin. Visst finns det även borgare i Byka socken, men de som vi följer i denna historia har sitt handelskompani nära Stortorget i Stockholm. Hur de är sammanbundna med händelserna i Byka socken får den reda på som läser hela boken och inte bara på baksidan.

Detta är en saga för vuxna. Kanske även för yngre. Den kan läsas som den saga den utger sig för att vara. En mustig skröna med vår gamla folktro som grund. På djupet är det dock en berättelse om utanförskap och sökandet efter tillhörighet. Boken är inte en fabel, men precis som i dem kan man lätt dra paralleller till dagens samhälle där utanförskap finns i de flesta samhällsklasser, men kanske ändå främst i homogena samhällsstrukturer där ovana och främmande kulturer har svårt att accepteras, beroende på samhällets allt mer inskränkta syn på de som är annorlunda. Boken handlar även om moderskänslor som är starkare än förnuft och logik. Moderskänslor är en okuvlig företeelse som varken män eller barnlösa par kan förstå fullt ut – om inte annat är det så jag tror. Åtminstone är det så min empati säger mig att det är. Givetvis får var och en läsa boken på sitt sätt och efter eget huvud. Som ett inlägg i samhällsdebatten, som en blodsinbunden släktsaga eller som en burlesk skröna. Jag hoppas ändå att ni i varje fall får hälften så mycket nöje av läsningen som jag själv hade av skrivandet. BW

Detta är den tredje och avslutande delen i Gudasviten som inleds med 4 Gudadöttrar och fortsätter med 5:te Gudadömet. Många år har gått. Hur många? Ingen kan veta säkert då tideräkningen förr var väsensskild. Hundratals är det ändå. Mycket har hänt. Saker har utvecklats. Vissa mer än andra. Runt Tempelområdet på Midland har en stad vuxit fram. Hus av sten - vissa så höga att det finns tre våningar i dem. Tron på de fyra Gudarna har även den förändrats. Visst talas det fortfarande om att alla behövs lika mycket, men man riktar in sin tro på de Gudomliga krafterna istället för på Gudarna i sig. Att de flesta har närmare till en speciell Gudakraft är egentligen bara förståeligt. En fiskare har av förklarliga skäl närmare till vattnets kraft än odalmannen som ser Jordens kraft som sin. Det är bara mänskligt och helt naturligt så länge man förstår vikten av de andra egenskaperna. Saker utvecklas och förändras dock fortare än vissa vill acceptera. Gråda - eller Lilla Grå som alla kallar henne - hör till de få som hyllar den gamla och den ”äkta” tron. Detta trots att hon bara är 15 år fyllda. Hon bor själv ute i obygden, rätt nära den mytomspunna plats där självaste Gudamodern en gång sägs ha levt och dött. Så säger i alla fall hennes morbror Stenar och han borde veta eftersom han arbetar som Tempelväktare i självaste navet på Midland. Tänk att Lilla Grå själv ska få komma dit som morbrors hjälpreda. Visst är hon nervös, men hon litar på sin morbror och på sin tro.

- en Jeremiad över mänsklighetens totala ignorans. Denna lilla skrift vill jag tillägna alla de miljöaktivister som faktiskt gör något till skillnad från alla oss andra som bara snackar. De må vara medlemmar i Fridays for future eller Greenpeace, de må vara helt oorganiserade - so what. De som använder civil olydnad i kampen mot de profithungrande miljöbovarna är de som behövs och som ger mig själv ork att strida lite till – om så bara i skrift.

5:te Gudadömet är en direkt fortsättning på boken 4 Gudadöttrar. Den tar alltså vid där den förra boken slutade och böckerna bör således läsas i den ordningen. De fyra Gudadöttrarnas mission är avklarad och de har nu lämnat Midland för att söka sig in i Det Djupa Okända. Nyfikenheten på vad de ska möta där är stor. Ingen som tidigare gått in där har någonsin kommit åter - tillåts inte komma tillbaka. Allt systrarna känner till är att det från vulkanerna, som skiljer de båda världarna åt, anas ett enormt hav av grå aska. Finns det något bortom det eller tar världen slut i fjärran som ser bränd och död ut på håll? De sägner som existerar om Det Djupa Okända talar om att det bara finns demoner och skrymt där och sådana kan vara nog så farliga – till och med för dem som är Gudarnas avkommor. Ligger det någon sanning i sägnerna? Ska Gudarnas krafter vara med dem på deras vandring? Räcker krafterna så långt? Frågorna är många men svaren få. Det är för att, bland annat, söka dessa svar de fyra systrarna trotsar både folks varningar och sina egna förnuft. Kan de ta sig tillbaka om där inte finns annat än död och tomhet? Är det rent av så att de lämnar livet och träder in i efterlivet när de lämnar den kända världen? Finns det ens ett efterliv? Skulle denna expedition vara slutet på levnaden så kan de i alla fall dö med vetskapen om att de ändå åstadkommit mycket gott i sina liv. Alltid är det en tröst även om de alla känner livsviljan spira.

Bekky Bleck. Konstnär och provokatör eller bara en egensinnig och bångstyrig jäkel? Fan vet vilket epitet man ska sätta på henne. En sak är ändå säker – någon osynlig medelmåtta kan ingen skylla henne för. Exakt var hon föddes finns det olika teorier om – vissa troligare än andra, men det är inte detta som definierar en människa. Hennes handlingar är bra mycket viktigare – och handlade gjorde hon. Spontant och ofta oövertänkt, men alltid med övertygelse. Ändå spelar uppväxten givetvis sin roll i det hela, men så är det väl för de flesta. Den uppväxt som vi bara vet ytterst lite om. Åtminstone tiden före tolvårsåldern. Ber man tio personer beskriva hennes person så får man säkerligen tio olika versioner. Somliga skulle säga hård och känslokall. Andra skulle säga känslostyrd och varm. En del skulle säga egoistisk medan andra skulle säga empatisk. Varför det skiljer sig åt så fundamentalt beror nog på från vilka sammanhang man kände Bekky. Jag vågar påstå att jag nog ändå kände henne bäst kan sympatisera med de flesta beskrivningarna och det är därför det ankommer på mig att skriva om gåtan Bekky Bleck. För lite av en gåta var hon – en gåta jag inte ens vill försöka att lösa. Då är det ju ingen gåta längre. (X - poet och författare)

Året är 1965 – månaden är maj. Pernilla Ester Stoltz ska fylla femton år – samma dag som skolavslutningen till sommaren. Hennes jämnåriga ska börja nian till hösten, men själv har hon fått gå om sjuan så hon får stå ut med åttan. Pella – som Pernilla kallas – bor på Cedarö som ligger i Österviks skärgård. Utanför sitt fönster ser hon sjöbodarna, bryggorna, båthuset och havet. Längst österut på horisonten kan hon om nätterna se fyren på Kronogrundet blinka matt. Skolan på ön är nedlagd sedan länge så varje dag får hon fara över sundet till Aplarö där ett annex till den stora skolan i stan ligger. Att Pella fått gå om ett år beror inte på bristande intelligens – hon har skolkat för mycket och fått sänkt betyg i ordning. Detta straffar sig nu. Pella hatar skolan eftersom hon är retad. Klasskamraternas fantasi när det kommer till öknamn och tillmälen verkar vara outsinlig. Det är sommarloven som Pella lever för. När vi möter Pella första gången är hon på begravning. Det är så sorgligt det kan vara – tant Majvor är borta. Hon har ju alltid funnits. Vem ska nu baka födelsedagstårtan? Tårtan med både jordgubbar och choklad. Pella har nu ingen aning om att tant Majvors sorgliga bortgång ska påverka henne mer än bara gällande tårtor. Sommaren som följer kommer förändra allt för den unga flickan – mer än hon någonsin kunnat föreställa sig. Helt nya värderingar kommer till henne – oförutsedda händelser får hennes liv att bli en känslomässig berg- och dalbana. Kanske är det vuxenlivet som knackar på och vill in i hennes själ.

En annan värld. En annan kultur. En annan religion. Ingen perfekt värld. Långt ifrån. Problem som vi ändå känner igen. Människan är lika girig som alltid. Vissa skor sig. Andra lider. Det finns dock hopp. Det är det sista som överger människan. Vi känner igen mycket. Religioner som står mot varandra. Krig beroende på bristande empati. Konflikter med egenintresse som grund. Överutnyttjande av naturresurser. Fördomar mot folk man inte känner till. De fyra huvudpersonerna kan kanske inte lösa allt. Inte i en handvändning. Man ändrar inte på människans beteende i brådrasket. Men om ingen försöker så lär det inte hända något och ingen klarar det ensam. Denna bok handlar om att samarbeta. Att ta till vara på folks skillnader istället för att se olikheterna som ett hinder. När vi möter den 15-åriga flickan Bleka i bokens inledning, kämpar hon för sin överlevnad. Hon försöker blidka de gudar hon tror på. Det är mormor noga med att be henne om innan hon ger sig ut för att försöka tigga ihop till livets nödtorft. Sju dagar ska hon vara borta och under den tiden får Bleka försöka klara sig själv. Kan gudarna vara behjälpliga? Torkan är svår. Inget gror på tegen. Brunnen har sinat. Kommer bäcken också dö? Bleka tror att vattnet där är sjukt. Flödet minskar och vattnet är brunt och grumligt. Ska hon klara sig till dess mormor är tillbaka? Kommer hon tillbaka? Har hon lyckats tigga något? Hur kommer livet bli? Hur blir döden?

VÄRDERINGAR OCH MORAL som mänskligheten hållit sig med har genom seklerna ständigt förändrats och modifierats. Oftast påverkad av religioner och politiska strömningar. Vad människan för tvåtusen år sedan höll som god moral är nödvändigtvis inte detsamma som styr våra värderingar idag. Vi må le i mjugg åt deras moral och synsätt, men vilka är vi att döma? Vad folk om tvåtusen år – eller mer – kommer tycka om dagens politiskt korrekta värderingar har vi ingen aning om. Kanske de kommer le åt oss och anse oss varit primitiva skapelser. Förhoppningsvis lyckas vi inte förstöra den enda planet vi har och vi får hålla tummarna att efterkommande och framtida generationer ändå lär sig av våra misstag. Exakt hur dessa framtida människor kommer tänka och agera ligger dock i det fördolda – en sak är ändå säker, människan är alltid sig själv närmast. Eller…? Jag vet inte om denna roman kan kallas för en dystopi eller en utopi – det beror nog på den som läser och dennes egna värderingar. Jag lägger inga aspekter alls på det. Jag kallar den således för en framtidsvision – ett exempel på ett scenario som skulle kunna vara gällande i en framtid oavsett om det är politiskt korrekt eller inte. Boken utspelar sig i ett århundrade som heter sigma-seklet vilket sig ungefär 2500 år fram i tiden. På vägen dit har mycket hänt och mänskligheten har varit i farozonen mer än en gång. Något som gjort att man i princip har fått börja om med samhällsbygget och helt andra normer än de vi har idag styr människans handlande och åsikter. Ändå är människan fortfarande – mer eller mindre – samma komplicerade varelse som idag och allt är långt ifrån perfekt. Kanske jag har fel i mina gissningar och kanske det kommer se helt annorlunda ut. Men om alla får gissa så kommer det finnas en uppsjö av teorier – för nu får ni nöja er med den jag haft under skrivprocessen.

En man vaknar upp av att en fluga surrar kring lysröret i taket. Var befinner han sig? Han vet inte. Vem är tanten som sitter bredvid sängen? Han har ingen aning. Han vet inte ens vem han själv är. Han vet inte vad han heter eller hur gammal han är, men han vet att han är en man och inte en kvinna. Resten ligger i glömskans dimma. Huvudet värker när han rör på det. Han vet inte vad som hänt och varför han ligger här. Allt han vet är att lysröret flimrar påfrestande och att han längtar till skogen som han skymtar trädtopparna på genom fönstret. Han minns dock inte skogen. Ändå längtar han dit. Om man helt tappat bort sitt liv – hur gör man då för att få det tillbaka. Hur får man tillbaka sitt jag? Sin person. Vill man över huvud taget få tillbaka det? Det beror nog på vem man påstås vara – ha varit. Kan man skapa ett nytt jag om man är missnöjd eller är man den man är oavsett? Jan Valter Lind får mycket att fundera över i denna bok. Trots att han inget minns så inser han att han fått en andra chans och den vill han ta. Han vill göra sitt liv till något han kan leva med. Stå ut med. Kanske till och med trivas med. Kan han klara av det på egen hand eller behöver han hjälp? Kan kanske terapi få honom att minnas det liv han tappat bort – det liv som han tycker låter grått och trist när han får det beskrivet för sig. Kanske det är så illa att han inte vill minnas – han ger sig därför ut på jakt efter pusselbitar, men allt han har är en känsla av ett minne. En känsla som får hans hjärta att slå och värmen att strömma i hans inre.

Förr i tiden - när folk fortfarande trodde på vättar - hade de tyvärr ofta ett oförtjänt dåligt rykte. De ansågs ställa till med oreda och förtret. Men det är väl likadant idag med olika grupper av individer. Fotbollssupportrar anses vara huliganer beroende på att det är bråkstakarna som syns och märks. Visst hade vättar ett hämndbegär som ibland var svårt att tygla, men det kom bara fram om de - eller deras vänner - blivit felaktigt behandlade. Vissa människor förväxlade ofta vättar med hustomten och det retade nog vättarna en del. Vättarna var - till skillnad från hustomten - sociala varelser som värnade om familjen, men också om andra livsformer i dess närhet.

Hade ingen lärt oss att jorden var rund som ett klot skulle vi nog fortfarande trott att den var platt. Särskilt om man inte hade samma möjligheter som idag att resa vitt och brett med flyg eller andra moderna transportsätt. Tänk dig gärna in i den situationen innan du börjar läsa denna bok. Försök förstå att man på de tre kontinenterna trodde att världen hade en kant någonstans i fjärran – en kant man kunde ramla ner i eller dras ned med skepp och allt om man kom för nära. Ner i ett bottenlöst tomrum. För inte kunde det väl finnas en botten – eller kunde den bestå av underjordisk glöd och vara befolkad av demonerna? Ingen i huvudstaden visste! Det fanns dock många teorier som byggde på gamla sägner och Gudaberättelser. Den allmänna tron var att det ändå fanns en barriär som omgärdade jordskivan – eller åtminstone ett enormt grund. Annars skulle allt vatten i haven runnit ut för längesedan. Var det kanske som vissa sa – att nytt vatten hela tiden bildades i underjorden – långt under havsytan? Människorna i denna värld var – precis som vi – nyfikna och vetgiriga. Nu hade man dock haft fullt upp med de krig som utkämpats mellan kontinenterna så länge en levande människa kunde minnas. Tider förändras dock och en vacker dag annonserades det från Majestätet att kriget var vunnet.

Folk som med jämna mellanrum samlas i sina heliga hus för att tillbe sin gud. Kvinnor som inte har något egenvärde utan ses som mannens egendom. Huvuddukar som döljer de gifta kvinnornas hår. Ett patriarkat som styrs av en envåldshärskare. Gudens straffdom över dem som inte fogar sig. En stor olikhet inför lagen beroende på vilken ställning eller kön ”förövaren” har. En religion som anser sig ha rätt att föra krig i sin guds namn mot de som inte är rättrogna. Känns det hela igen? Jag talar givetvis om Sverige för inte så många generationer sedan. Ett Sverige där fattigdomen var utbredd och mer eller mindre var det brott som folk blev dömda för. Inte enligt lagtexten, men i praktiken. Det var Guds ord som gällde – lagen hade inte utrymme för tolkningar. Kungen och Gud skulle man inte ha synpunkter på och förmildrande omständigheter förekom knappt alls. Många drömmer sig nog tillbaka i tiden till ”Gustavs dagar” med historisk romantik i sinnet. Riktigt så såg det dock inte ut för gemene man (eller kvinna). Inte ens de burgna förskonades från dåtidens sjukdomar eller andra umbäranden. Var man dessutom ett fattighushjon fanns det inte många glädjeämnen i livet – och sämst var det för den som haft oturen att födas till kvinna.

Föds kvinnor och män med olika egenskaper eller är det yttre faktorer som skapar de skillnader vi dagligen ser? Jag tror att det finns medfödda egenskaper hos de olika könen. Vi är olika på utsidan så för mig är det självklart att vi är det även på insidan. Skillnader förekommer självklart också på individnivå. Givetvis gör uppfostran, miljö och bemötande att det skapas fler olikheter än de medfödda. Idag är kanske inte de yttre faktorerna lika påtagliga som förr, men stora nog. Så länge människan behandlar pojkar och flickor olika, kommer de skillnader som finns i arvet vara underordnade de vi får från miljön. Vi bör tillvarata varje individs unika egenskaper oavsett kön, klass eller kultur. Kanske detta än så länge är en utopi, men att sträva dithän måste väl ändå vara det rätta att göra. I Sverige idag ges de båda könen samma möjligheter till utbildning och ett eget liv – åtminstone på pappret. Så har det dock inte alltid varit och det har många fått lida för. Denna roman utspelar sig under 1800-talets första hälft. På den tiden var både klasskillnaderna och olikheterna mellan könen mycket tydligare. Kvinnan var ständigt underordnad mannen som tillika var hennes förmyndare. En gift kvinna skulle lyda sin man och en ogift kvinna hade alltid en förmyndare – oftast en äldre släkting och alltid en man. En änka kunde bli myndig men gifte hon om sig ändades detta. Den förstfödde sonen var normalt den som skulle ta över efter sin far oavsett om det var en fattig liten gård eller ett affärsimperium. Döttrar var till hjälp i hemmet så länge de bodde hemma, men när de skulle giftas bort kunde det bli dyrt eftersom de förväntades ha med sig en hemgift. Människan har nog alltid fått foga sig efter kulturens och religionens skrivna och oskrivna regler och värderingar. Det har dock alltid funnits individer som gått utanför ramarna och de ska verkligen ha all heder och uppskattning eftersom de oftast varit motarbetade av sin tids samhällsvärderingar.

En spökhistorisk själavandring mellan sekler. Visst har alla upplevt att man träffat den obekanta människan framför sig förr. Kanske är det så även om man inte kan säga var eller när. Kanske har vi mötts i ett annat och gånget sekel från vilket minnet inte är kapabelt att bevisa sanning i det. Kalla det själavandring eller reinkarnation om ni vill. En del kanske till och med avfärdar det som fantasi eller att personen bara liknar någon. Det sker dock emellanåt att man mer eller mindre är säker på att det finns något gemensamt och då det fortfarande finns mycket som människan inte känner till bör man nog inte avfärda sin känsla. Känslor finns av en orsak och låter man dem styra kanske man får chansen att uppleva saker som man aldrig ens trott sig vara i närheten av,

Blod är tjockare än vatten sägs det och det kan väl stämma rent kemiskt. Dock finns det många exempel där släktingar inte alls kommer överens. Vänskap å sin sida kommer och går – oftast. Sedan finns det ju förutom vänner och fränder också själsfränder. Ordet frände betyder ju ursprungligen någon man är släkt med genom blod eller äktenskap. Själsfränder är just som det låter – besläktade i själen och inte prompt i blodet. Att försöka skilja själsfränder åt är inte alltid det lättaste. Man kan försöka och det kan ge resultat tillfälligt. Men ett själsfrändskap som man inte odlat på många år brukar överleva det – annars är man inte själsfränder i ordets betydelse. Denna bok handlar om själsfrändskap och om missförstånd eller brist på kommunikation. Idag är ju inte distans mellan två personer samma problem som förr då man fick förlita sig mycket på långväga brev. Fallerade brevkontakten så var man hänvisad till hörsägen, rykten och egna grubblerier. Dessutom fanns det större krav från samhället, kyrkan och släkten att man skulle göra det ”riktiga”. Visst finns det liknande krav idag – men möjligheten att göra sin egen vilja hörd är lättare i vår moderna värld. Ha gärna detta i åtanke när ni börjar läsa denna roman och försök med fantasins och empatins hjälp förflytta er tillbaka till 1700-talets Sverige.