Alla titlar av »Peter Erik du Rietz«

Ända sedan jag tre månader gammal satt i Mimsis knä och råkade kräkas bananpuré över hennes mosterliga byst har jag ärligt talat varit en smula rädd för den gamla kanonbåten. När hennes dvärgspets Snoffsan nyss hoppade upp i mitt knä var min första instinkt att förpassa den lilla besten till närmaste råttfälla och det enda som avhöll mig från att omsätta tanke till praktik var vetskapen om den vrede som i så fall skulle drabba mig i form av nittiotvå kilo gammelmoster. Som den tålmodige och ädle varelse jag är ̶ ett genetiskt arv från många generationer överbetalda och konflikträdda förfäder ̶ fann jag mig stoiskt i situationen.

Långsamt sänker jag mig mot hans ansikte och slickar honom varsamt över läpparna. Hans döda ögon stirrar bakåt mot sänggaveln och munnen är vidöppen, varm och välkomnande. När jag långsamt trycker handen mot hans bröstkorg känner jag den söta doften av hans sista andetag pressas mot min tunga. När jag var yngre begick jag många beklagliga misstag när jag dräpte eftersom jag lät känslorna ta överhanden. Nu för tiden ser jag det mest som ett jobb. Den intensiva njutning jag kände vid en attack är för länge sedan förbi och ibland saknar jag känslan. Inte för att det spelar någon roll egentligen. Jag gör det som måste göras, vare sig jag får utlösning eller ej. Carl Cronhammer, medlem av ett litet och löst sammansatt sällskap vars ursprung och historia har gått förlorade, förmedlar en fasansfull men spännande berättelse om sitt liv i formen av en historisk resa, ett äventyr i fästningsstaden Göteborg och svunna tiders Köpenhamn, men också i vikingarnas Normandiet och 1700-talets London. ”En skräckromantisk roman som för tankarna till storheter som Anne Rice och svämmar över av mörk gotik och gastkramande spänning. Du Rietz har skapat en helt egen mytologi, där monstret äntligen får vara monster igen.” Caroline L Jensen

Ebba är säker på att hon håller på att förlora förståndet. Sitter hon verkligen i ett flygande klot med en hög hatt på huvudet, en hatt som gör att hon ostört kan kommunicera med vettvillingen framför henne? Hon borde vara panikslagen och upprörd, men vad det än var i sprutan som Casper gav henne måste det även ha innehållit något lugnande, för till skillnad mot för bara några minuter sedan känner hon sig märkligt avslappnad och samlad. Det här är bara så himla sjukt och onaturligt, tänker hon.

Kommer Carl att lyckas med sitt uppdrag? Han kan bara anta att allt har gått som planerat, att han har lämnat den kosmiska sträng som Bifrost för tillfället är förvandlad till och att han just nu är på väg ned mot Jorden.

Man säger inte nej till Cornelius Stockum, vad det än gäller. Skarprättaren Carl är redo för sitt uppdrag trots att han har svårt att förstå det. Att resa tillbaka i tiden och att ändra på historien  är det verkligen möjligt?

Storm korrigerar svävarens kurs och kastar en snabb blick på sin andrepilot, Lillebror. ”Ingen kontakt med gruvkontoret än?” ”Nej. Inte ett ljud sedan vi kom upp i luften.” Lillebror låter orolig och Storm förstår varför …

Gunnar Svensson är sjukskriven och filar på sitt filmmanus. En resa är vad han behöver och han ger sig av till Costa Verde. Dråpligt, humoristiskt och samtidigt en träffande spegling av samtiden.