Serie: Bibliotheca Neolatina

En stor del av den europeiska litteraturen är på väg att glömmas bort och försvinna ur vårt medvetande. Det gäller alla de texter som har författats på latin, och som är av ett betydligt större antal än många anar. Glömskan kan vara ett problem i sig, men när det inte längre är en självklarhet att beakta skrifter på latin i historiska undersökningar riskerar många forskningsresultat att bli felaktiga. Man kan betrakta latinet som ett andra nationellt språk i flertalet europeiska länder ända fram till 1700-talet, så även i Sverige. Här finns en rik litteratur – historieskrivning, vetenskapliga texter, poesi, propaganda, ja till och med romaner. Dessa texter är utomordentligt viktiga för förståelsen av vårt kulturella arv.Mot denna bakgrund skall man förstå Bibliotheca Neolatina Upsaliensis. Ämnena kan vara av vilket slag som helst. Detsamma gäller omfånget, även om flertalet titlar kommer att bestå av kortare texter. Det som kännetecknar de verk som ges ut i serien är att de är intressanta, författade på latin under tidigmodern tid men tidigare oöversatta. De enskilda delarna innehåller en kort inledning, latinsk text, översättning och kortfattad kommentar. Avsikten därmed är att under anspråkslösa men vederhäftiga former tillgängliggöra ett slags material som är svårt att nå för ett allt större antal människor.

Att undersöka fiskar anatomiskt var ett kärt ämne bland de tidigmoderna naturforskarna. Också Lars Roberg (1664–1742) i Uppsala intresserade sig därför. Under professor Robergs presidium framlades en rad naturvetenskapliga avhandlingar och inte mindre än 31 avhandlingar ventilerades, enligt uppgift genomgående av god kvalitet (Gunnar Broberg i Svenskt biografiskt lexikon Bd 30, (1998–2000), s. 246). Oftast lät han sina adepter själva forska och skriva. Roberg hade mångsidiga intressen och åtskilliga avhandlingar hade en zoologisk inriktning, där han låtit studenterna utföra dissektioner av de undersökta djuren, något som också återspeglas i avhandlingen om fiskar. Han förespråkade empiriska undersökningar. Blivande läkare borde "vara med i Kiöket och se på när Kvinfolken rensa sin fisk, när de skålla sina höns, sticka lamm och kalvar, men före allting när Oxarna slachtas, då alt inmäte nogare besichtigas”, lär han ha sagt. Robergs inflytande kan spåras hos både Linné och Peter Artedi. Lars Roberg var själv mycket iktyologiskt intresserad, och 1712 företog han en resa till Väddö i syfte att bland annat studera fiskar (reseberättelsen har utgivits av Åke Dintler i Lychnos 1950–51). Johan Gabriel Geringius var en av Robergs studenter, som sommaren 1727 disputerade på Dissertatio medico-physico de piscibus. Biografiska uppgifter rörande respondenten är få. Vi vet att han var född 5 april 1704 som andre son till kyrkoherden Andreas Geringius (1670–1746) i Bettna pastorat av Strängnäs stift, och Catharina Bergander. Han kom som student 1722 till Uppsala där han läste medicin men fick också undervisning i kirurgi av akademifältskären Justus Anders Maellem. År 1728 behandlade han som kirurg framgångsrikt riksrådet Axel Banér för en allvarlig sjukdom. I sin tacksamhet lovade Banér att geGeringius 600 daler kopparmynt årligen till en utrikes resa. I juli 1729 kunde han därför via Hamburg resa till Halle, där han den 22 april 1730 blev medicine doktor på en avhandling De haemophthysi (Om blodhosta). Han stannade också 10 månader i Strasbourg och övade sig i kirurgi. Efter hemkomsten till Stockholm genomgick han den obligatoriska examen inför Collegium medicum där han blev assessor 1734. Därefter verkade han som provinsialläkare i Östergötland 1737–1753 och i Närke 1753–1767. Slutligen var han provinsialläkare i Västerbotten fram till 1775. Geringius var känd som en kunnig och nitisk läkare. Dessutom tjänade han som brunnsintendent i Medevi 1738 och 1748–1760. År 1760 iståndsatte Geringius också Adolfsbergs hälsobrunn nära Örebro. Han gifte sig den 17 juni 1736 med ”dygdädla jungfru” Brita Catharina Ahlström. År 1742 gifte han sig med Helena Margareta Cederholm von Schmalensee (1716–1774). Johan Gabriel dog av en blodstörtning den 26 november 1776. Förutom ur gängse biografiska hjälpmedel har vi hämtat uppgifter ur Bo S. Lindberg, Peregrinatio medica: svenska medicinares studieresor i Europa 1600–1800 (Uppsala 2019), s. 98–99.