Alla titlar av »Sangharakshita«

Den 14 oktober 1956 lämnade Ambedkar, tillsammans med nästan 400 000 av sina anhängare, det hinduiska kastväsendet – enligt vilket de var dömda att vara ”oberörbara” – och konverterade till buddhismen. I den här boken förklarar Sangharakshita tydligt varför Dr Ambedkar tog detta steg och varför det fortfarande är relevant för alla buddhister världen över. Han berättar också om Ambedkars liv, som en av de högst utbildade personerna i Indien, som dess första justitieminister och författare av den indiska konstitutionen, hur beslutet att konvertera växte fram. Du får också läsa om hur rörelsen lever vidare i dagens Indien.

Den 14 oktober 1956 lämnade Ambedkar, tillsammans med nästan 400 000 av sina anhängare, det hinduiska kastväsendet – enligt vilket de var dömda att vara ”oberörbara” – och konverterade till buddhismen. I den här boken förklarar Sangharakshita tydligt varför Dr Ambedkar tog detta steg och varför det fortfarande är relevant för alla buddhister världen över. Han berättar också om Ambedkars liv, som en av de högst utbildade personerna i Indien, som dess första justitieminister och författare av den indiska konstitutionen, hur beslutet att konvertera växte fram. Du får också läsa om hur rörelsen lever vidare i dagens Indien.

En av Buddhas grundläggande insikter är att vårt sinnestillstånd påverkar våra tankar, som i sin tur påverkar våra handlingar och därmed vår värld. Denna bok innehåller Sangharakshitas klassiska föredrag om denna centrala lära: ”Sinnets natur, reaktivt och kreativt”. Han utvecklar sin syn på vårt sinne som något som fungerar reaktivt eller kreativt i varje ögonblick, och hur vi kan se upplysning som ett tillstånd av ständigt tilltagande kreativitet. Förutom det ursprungliga föredraget innehåller boken även utdrag från seminarier där vi får ytterligare insikter i detta tema.

Ända sedan Buddhas tid har människor försökt fånga buddhismen på ett sätt som är helt rationellt och begripligt. Läran om visdomens fulländning, Prajñaparamita, utgör en uppfriskande kontrast till detta. Diamantsutran, Hjärtsutran och Ratnaguna-samcayagatha är tre centrala och extraordinära visdomstexter, som fövisso tar upp vardagliga praktiska problem, men samtidigt får de det rationella sinnet att svindla. Det huvudsakliga temat för texterna är bodhisattvan – en person vars hela energi är inriktad på att nå upplysning för alla varelsers skull. Hur ska en sådan person leva och hur upplever den livet? Sangharakshita äger en sällsynt kombination av kunskap, intellektuell klarhet och insikt. Han presenterar dessa sublima läror på ett insatt och levande sätt, så att de känns djupt meningsfulla. Sangharakshita (1925–2018) ägnade hela sitt liv åt att utforska och praktisera Buddhas lära. Han var en viktig brobryggare mellan traditionell österländsk buddhism och etablerandet av en ”västerländsk” buddhism; men hans största bedrift var troligen att etablera en ny vital buddhistisk tradition.

Ända sedan Buddhas tid har människor försökt fånga buddhismen på ett sätt som är helt rationellt och begripligt. Läran om visdomens fulländning, Prajñaparamita, utgör en uppfriskande kontrast till detta. Diamantsutran, Hjärtsutran och Ratnaguna-samcayagatha är tre centrala och extraordinära visdomstexter, som fövisso tar upp vardagliga praktiska problem, men samtidigt får de det rationella sinnet att svindla. Det huvudsakliga temat för texterna är bodhisattvan – en person vars hela energi är inriktad på att nå upplysning för alla varelsers skull. Hur ska en sådan person leva och hur upplever den livet? Sangharakshita äger en sällsynt kombination av kunskap, intellektuell klarhet och insikt. Han presenterar dessa sublima läror på ett insatt och levande sätt, så att de känns djupt meningsfulla. Sangharakshita (1925–2018) ägnade hela sitt liv åt att utforska och praktisera Buddhas lära. Han var en viktig brobryggare mellan traditionell österländsk buddhism och etablerandet av en ”västerländsk” buddhism; men hans största bedrift var troligen att etablera en ny vital buddhistisk tradition.

En sammanställning av buddhistiska begrepp och termer som de används inom Buddhistiska gemenskapen Triratna, med deras motsvarigheter pali- och sanskritord. Det finns även referenser till var man kan läsa mer om dem i Sangharakshitas böcker och undervisning. Texten publicerades först på Padmaloka retreatcenter, England, av Ashvajit. Här är den i översättning till svenska av Viryabodhi, som fått stor hjälp av Prasadacarin och Vimaladhi.

Nuförtiden finns det många böcker och annat material om Buddhas undervisning i mindfulness (medvetenhet), men den här vägledningen till Satipatthana-sutta tillför något unikt. Sangharakshita utforskar suttan och medvetenhet in i minsta detalj. Han lyfter fram dess vidare implikationer för våra liv och även dess mer utmanande sidor. Han utgår från vad suttan säger om sig själv – att den är inget mindre än en beskrivning av hela den buddhistiska vägen. ”Sangharakshitas ord är en mäktig mix av intellektuell klarhet och en direkt instruktion i hur vi kan arbeta med det villkorliga sinnet genom att bli medvetna om hela vår upplevelse. Han insisterar på att insikt (som kan uppstå när man ägnar sig åt något så banalt som att skala potatis) inte bara går att uppnå utan är ofrånkomlig om man fortlöpande praktiserar medvetenhet.” Vajradevi, författare till ”Uncontrived Mindfulness: Ending Suffering through Attention, Curiosity and Wisdom”. ”Sangharakshitas vägledning är ett viktigt bidrag till den rika traditionen av satipatthana-kommentarer. Han har en enastående förmåga att översätta och relatera till hela den buddhistiska traditionen.” — Vidyamala, författare till ”Mindfulness, en väg att hantera smärta”. För de som på något sätt mött den älskvärda före detta buddhistmunken Björn Natthiko Lindeblad (författare av ”Jag kan ha fel” och sommarpratare på P1) kan den här boken ge ännu större förståelse för hans bakgrund och hängivenhet att ”varsevara”.

Nuförtiden finns det många böcker och annat material om Buddhas undervisning i mindfulness (medvetenhet), men den här vägledningen till Satipatthana-sutta tillför något unikt. Sangharakshita utforskar suttan och medvetenhet in i minsta detalj. Han lyfter fram dess vidare implikationer för våra liv och även dess mer utmanande sidor. Han utgår från vad suttan säger om sig själv – att den är inget mindre än en beskrivning av hela den buddhistiska vägen. ”Sangharakshitas ord är en mäktig mix av intellektuell klarhet och en direkt instruktion i hur vi kan arbeta med det villkorliga sinnet genom att bli medvetna om hela vår upplevelse. Han insisterar på att insikt (som kan uppstå när man ägnar sig åt något så banalt som att skala potatis) inte bara går att uppnå utan är ofrånkomlig om man fortlöpande praktiserar medvetenhet.” Vajradevi, författare till ”Uncontrived Mindfulness: Ending Suffering through Attention, Curiosity and Wisdom”. ”Sangharakshitas vägledning är ett viktigt bidrag till den rika traditionen av satipatthana-kommentarer. Han har en enastående förmåga att översätta och relatera till hela den buddhistiska traditionen.” — Vidyamala, författare till ”Mindfulness, en väg att hantera smärta”. För de som på något sätt mött den älskvärda före detta buddhistmunken Björn Natthiko Lindeblad (författare av ”Jag kan ha fel” och sommarpratare på P1) kan den här boken ge ännu större förståelse för hans bakgrund och hängivenhet att ”varsevara”.

En sammanställning av buddhistiska begrepp och termer som de används inom Buddhistiska gemenskapen Triratna, med deras motsvarigheter pali- och sanskritord. Det finns även referenser till var man kan läsa mer om dem i Sangharakshitas böcker och undervisning. Texten publicerades först på Padmaloka retreatcenter, England, av Ashvajit. Här är den i översättning till svenska av Viryabodhi, som fått stor hjälp av Prasadacarin och Vimaladhi.

Den ädla åttafaldiga vägen är kanske den mest välkända läran i Buddhas undervisning. Den utgör en unik källa av visdom och praktisk vägledning till livets alla aspekter. Vägen börjar för många med en upplevelse av vision: kanske en insikt i hur livet verkligen förhåller sig, en upplevelse av livets skörhet och flykt, eller av att vi möter någon som tycks ha förstått något och är så mycket mer levande än vi själva. Eller så drabbas vi av livets inneboende smärta och otillfredsställelse. Den åttafaldiga vägen handlar sedan om den gradvisa omvandligen av hela vårt väsen i enlighet med den första visionen. Det här är en utmärkt bok för den som vill fördjupa sig i den buddhistiska läran. Den hämtar inspiration från flera av buddhismens främsta traditioner och är rik på praktiska exempel om hur läran kan omsättas till praktik i ditt liv. Dessutom förklaras många viktiga buddhistiska begrepp. Sangharakshitas levande kommentar ger en känsla att den andliga dimensionen finns närvarande här och nu, vid varje stund på dagen.

Den vita lotussutran vänder sig inte till huvudet och intellektet, utan till hjärtat och fantasin. Dess liknelser är kanske de viktigaste i hela den stora buddhistiska litteraturen, välkända överallt i den buddhistiska östern. Den är också full av myter och symboler. Till formen är sutran ett drama eller rentav ett mysteriespel. Hela kosmos utgör scenen och handlingen utspelar sig över miljontals år. Rollfigurerna består av buddhor och bodhisattvor, arhanter, gudar, demoner och människor – i själva verket alla levande varelser. Atmosfären i sutran är mycket märklig, fylld av mirakel och underverk som den är. Allteftersom handlingen i sutran vecklar ut sig blir vi vittne till ett transcendentalt ljud-och-ljusspel – det tycks inte finnas något annat sätt att beskriva det. Dramats tema är oerhört storslaget. Det är upplysningen – inte bara Buddhas upplysning eller lärjungarnas upplysning – utan alla levande varelsers upplysning. I boken introducerar Sangharakshita oss till parablerna i Den vita lotussutran, och drar många paralleller till andra kulturer, den grekiska, egyptiska, fornnordiska m.fl. och gör historierna levande och relevanta för oss, liksom de alltid varit för tänkande öppna människor. Det här är sista delen i en trilogi om mahayanasutror, där de andra två är: Vimalakirti-nirdesha (Vimalakirtis undervisning) och Det gyllene ljusets sutra.

Den vita lotussutran vänder sig inte till huvudet och intellektet, utan till hjärtat och fantasin. Dess liknelser är kanske de viktigaste i hela den stora buddhistiska litteraturen, välkända överallt i den buddhistiska östern. Den är också full av myter och symboler. Till formen är sutran ett drama eller rentav ett mysteriespel. Hela kosmos utgör scenen och handlingen utspelar sig över miljontals år. Rollfigurerna består av buddhor och bodhisattvor, arhanter, gudar, demoner och människor – i själva verket alla levande varelser. Atmosfären i sutran är mycket märklig, fylld av mirakel och underverk som den är. Allteftersom handlingen i sutran vecklar ut sig blir vi vittne till ett transcendentalt ljud-och-ljusspel – det tycks inte finnas något annat sätt att beskriva det. Dramats tema är oerhört storslaget. Det är upplysningen – inte bara Buddhas upplysning eller lärjungarnas upplysning – utan alla levande varelsers upplysning. I boken introducerar Sangharakshita oss till parablerna i Den vita lotussutran, och drar många paralleller till andra kulturer, den grekiska, egyptiska, fornnordiska m.fl. och gör historierna levande och relevanta för oss, liksom de alltid varit för tänkande öppna människor. Det här är sista delen i en trilogi om mahayanasutror, där de andra två är: Vimalakirti-nirdesha (Vimalakirtis undervisning) och Det gyllene ljusets sutra.

Vimalakirti-nirdesha (Vimalakirtis undervisning) är troligtvis en av de tidigaste mahayanasutrorna. Även om den haft ett stort inflytande på buddhismen i Fjärran Östern är den fortfarande relativt okänd i väst. Vem är då Vimalakirti? Jo, han är en stor bodhisattva, t.o.m. en buddha, som lever som en vanlig lekman; med en djup förståelse och en osedvanlig förmåga att kommunicera med alla sorters människor. Vimalakirti måste vara en av de mest dynamiska och spännande karaktärerna i buddhismens rika litteratur, och Vimalakirti-nirdesha en av dess mest fascinerande texter. Vimalakirti-nirdesha innehåller tydliga utläggningar om djupa filosofiska teman; frikostiga beskrivningar av magiska händelser; poesi; självbiografi och minnen; en stor portion humor och en hel del drama. Till exempel hur en gudinna byter kön med Sariputra så att han blir kvinna och hon själv man (!) och hur Manjushri (visdomens bodhisattva) besöker Vimalakirti och hur de lekfullt dansar runt och duellerar i visdomens djupaste domäner. Sangharakshita lockar med sig läsaren in i textens fascinerande och inspirerande värld, till att berikas och beröras och att (mjukt) låta sig omvandlas. Det här är andra delen i en trilogi där Sangharakshita introducerar och vägleder oss i tre mahayanasutror, de andra två är: ATT OMVANDLA SIG SJÄLV – ATT OMVANDLA VÄRLDEN: Teman ur Det gyllene ljusets sutra, och DRAMAT OM DEN KOSMISKA UPPLYSNINGEN – liknelser, myter och symboler i Den vita lotussutran.

Vimalakirti-nirdesha (Vimalakirtis undervisning) är troligtvis en av de tidigaste mahayanasutrorna. Även om den haft ett stort inflytande på buddhismen i Fjärran Östern är den fortfarande relativt okänd i väst. Vem är då Vimalakirti? Jo, han är en stor bodhisattva, t.o.m. en buddha, som lever som en vanlig lekman; med en djup förståelse och en osedvanlig förmåga att kommunicera med alla sorters människor. Vimalakirti måste vara en av de mest dynamiska och spännande karaktärerna i buddhismens rika litteratur, och Vimalakirti-nirdesha en av dess mest fascinerande texter. Vimalakirti-nirdesha innehåller tydliga utläggningar om djupa filosofiska teman; frikostiga beskrivningar av magiska händelser; poesi; självbiografi och minnen; en stor portion humor och en hel del drama. Till exempel hur en gudinna byter kön med Sariputra så att han blir kvinna och hon själv man (!) och hur Manjushri (visdomens bodhisattva) besöker Vimalakirti och hur de lekfullt dansar runt och duellerar i visdomens djupaste domäner. Sangharakshita lockar med sig läsaren in i textens fascinerande och inspirerande värld, till att berikas och beröras och att (mjukt) låta sig omvandlas. Det här är andra delen i en trilogi där Sangharakshita introducerar och vägleder oss i tre mahayanasutror, de andra två är: ATT OMVANDLA SIG SJÄLV – ATT OMVANDLA VÄRLDEN: Teman ur Det gyllene ljusets sutra, och DRAMAT OM DEN KOSMISKA UPPLYSNINGEN – liknelser, myter och symboler i Den vita lotussutran.

Det gyllene ljusets sutra är en mahayanasutra och visionen i mahayanabuddhismen är att alla människor kan utvecklas andligen och att hjälpa dem i detta ingår som en självklar del i det andliga livet. Mahayanabuddhismen uppmuntrar varje enskild person att samarbeta i vad som beskrivs som den stora universella omvandlingen. Mahayanasutror är i högsta grad ”imaginativa”. De förklarar inte det andliga livets praktiska sidor: mindfulness, de fem etiska föreskrifterna, hur man ska meditera. De bjuder i stället in oss till att föreställa oss livet på ett nytt sätt. Och till sin hjälp tar de historier, skildringar av fantastiska utopiska världar, den mest underbara fantasi och magi. Detta kan tyckas ligga långt borta från klassisk buddhistisk strävan ”att se saker och ting som de faktiskt är” och sökandet efter sanningen. Ändå handlar Det gyllene ljusets sutra om något väldigt konkret: om hur vi behöver omvandla oss själva och världen, och att det ytterst inte går att separera de två. En del av vår egen omvandling är att se, ta ansvar för och bekänna våra tillkortakommanden – ett mycket centralt och utmanande tema i boken. Det andra temat är hur världen behöver omvandlas, för att skapa en bättre, mer mänsklig och hjälpsam värld för alla människor, och naturen. Sangharakshita lyckas göra denna urgamla buddhistiska text och dessa teman spännande, inbjudande och mytiska – och ytterst relevanta. Det här är första delen i en trilogi där Sangharakshita introducerar och vägleder oss i tre mahayanasutror. De andra sutrorna är: Vimalakirti-nirdesa (Vimalakirtis undervisning) och Den vita lotus-sutran (Saddharma-pundarika).

Det gyllene ljusets sutra är en mahayanasutra och visionen i mahayanabuddhismen är att alla människor kan utvecklas andligen och att hjälpa dem i detta ingår som en självklar del i det andliga livet. Mahayanabuddhismen uppmuntrar varje enskild person att samarbeta i vad som beskrivs som den stora universella omvandlingen. Mahayanasutror är i högsta grad ”imaginativa”. De förklarar inte det andliga livets praktiska sidor: mindfulness, de fem etiska föreskrifterna, hur man ska meditera. De bjuder i stället in oss till att föreställa oss livet på ett nytt sätt. Och till sin hjälp tar de historier, skildringar av fantastiska utopiska världar, den mest underbara fantasi och magi. Detta kan tyckas ligga långt borta från klassisk buddhistisk strävan ”att se saker och ting som de faktiskt är” och sökandet efter sanningen. Ändå handlar Det gyllene ljusets sutra om något väldigt konkret: om hur vi behöver omvandla oss själva och världen, och att det ytterst inte går att separera de två. En del av vår egen omvandling är att se, ta ansvar för och bekänna våra tillkortakommanden – ett mycket centralt och utmanande tema i boken. Det andra temat är hur världen behöver omvandlas, för att skapa en bättre, mer mänsklig och hjälpsam värld för alla människor, och naturen. Sangharakshita lyckas göra denna urgamla buddhistiska text och dessa teman spännande, inbjudande och mytiska – och ytterst relevanta. Det här är första delen i en trilogi där Sangharakshita introducerar och vägleder oss i tre mahayanasutror. De andra sutrorna är: Vimalakirti-nirdesa (Vimalakirtis undervisning) och Den vita lotus-sutran (Saddharma-pundarika).

Den andliga gemenskapen – Sanghan – räknas traditionellt som en av buddhismens tre högsta ideal, tillsammans med Buddha och Dharma (hans lära). Hur kommer det sig? Många anser nog att dharmapraktik mest handlar om ett personligt åtagande, inte om att gå med i en grupp, medan andra tror att ”sanghan” endast syftar på den monastiska gemenskapen. I den här boken beskrivs sanghaidealet som en fri sammanslutning av individer som strävar mot upplysning. Vad består egentligen denna gemenskap av? Detta utforskande balanseras av reflektioner om individualitet och vad det innebär att vara en sann människa. Sista delen av boken ägnas åt individens [vår] relation till andra – till vänner, familj, medarbetare och andliga lärare, samt vilka band den buddhistiska gemenskapen har till världen i stort. I hela boken ger Sangharakshita uttryck för sitt passionerade åtagande till sangha som ideal. Hur kan vi hjälpa varandra, och världen, att leva på ett sätt som är mer upplyst och medkännande? Hur kan vi vara goda vänner med varandra? Sangharakshita visar hur sangha kan bli ett inspirerade ideal och en andlig praktik i sig, vilket gör boken levande och angelägen. Det här är sista delen i en trilogi där de andra delarna är: Vem är Buddha? och Buddhas lära – en väg till frihet.

Den andliga gemenskapen – Sanghan – räknas traditionellt som en av buddhismens tre högsta ideal, tillsammans med Buddha och Dharma (hans lära). Hur kommer det sig? Många anser nog att dharmapraktik mest handlar om ett personligt åtagande, inte om att gå med i en grupp, medan andra tror att ”sanghan” endast syftar på den monastiska gemenskapen. I den här boken beskrivs sanghaidealet som en fri sammanslutning av individer som strävar mot upplysning. Vad består egentligen denna gemenskap av? Detta utforskande balanseras av reflektioner om individualitet och vad det innebär att vara en sann människa. Sista delen av boken ägnas åt individens [vår] relation till andra – till vänner, familj, medarbetare och andliga lärare, samt vilka band den buddhistiska gemenskapen har till världen i stort. I hela boken ger Sangharakshita uttryck för sitt passionerade åtagande till sangha som ideal. Hur kan vi hjälpa varandra, och världen, att leva på ett sätt som är mer upplyst och medkännande? Hur kan vi vara goda vänner med varandra? Sangharakshita visar hur sangha kan bli ett inspirerade ideal och en andlig praktik i sig, vilket gör boken levande och angelägen. Det här är sista delen i en trilogi där de andra delarna är: Vem är Buddha? och Buddhas lära – en väg till frihet.

En bok med texter för recitation som används i Buddhistiska gemenskapen Triratna, med ett vackert belysande förord av Dhammadinna & Suvajra. Boken innehåller: Den sjufaldiga pujan, Hjärtsutran, Vajrasattvamantrat, flera andra mantran, Tiratana-vandana, Enkel (3-faldig) puja, Ceremoni för tillägnan, Välsignelser, Verser som skyddar sanningen, Hjärtsutran på sanskrit (Prajnaparamita hrdaya sutra), med ny översättning, och slutligen en hjälpsam uttalsguide för pali- och sanskritord, av Prasadacarin från förordet: ”Tänk dig en värld utan färg, skönhet, poesi, myter, högtider och ritualer. En sådan värld vore en mycket tråkig, trist och död värld. Sådana upplevelser betyder mycket för människan. De odlar våra känslor, förfinar sinnena och berikar föreställnings- förmågan. Poesi, symboler, myter och ritualer bär oss, som Shelley antyder i Till poesins försvar ”till världar av ljus och eld, dit den bevingade beräkningen aldrig vågar sig”. Vi kan inte leva enbart i den rationella tankens rike. För att känna oss helt och fullt levande måste vi stå i förbindelse med alla olika sidor och nivåer av oss själva. Buddhismen är en andlig tradition och talar som sådan till hela vårt väsen. Dess olika övningar kan hjälpa oss att bringa kropp, tal och sinne i harmoni med varandra. Genom tiderna har således många olika ceremonier och ritualer utvecklats. De sträcker sig från den enklaste högläsning av ett par verser till de mest komplexa och långa ritualer. Vördnadsövningar är mångfacetterade och består ofta av gemensam högläsning av verser som uttrycker vördnad, kroppsliga uttryck och ett medvetet utvecklande av positiva känslor, såväl som skapande av inre bilder och symboler. Sådana övningar kräver vår totala uppmärksamhet och tillåter inga distraktioner.”

En bok med texter för recitation som används i Buddhistiska gemenskapen Triratna, med ett vackert belysande förord av Dhammadinna & Suvajra. Boken innehåller: Den sjufaldiga pujan, Hjärtsutran, Vajrasattvamantrat, flera andra mantran, Tiratana-vandana, Enkel (3-faldig) puja, Ceremoni för tillägnan, Välsignelser, Verser som skyddar sanningen, Hjärtsutran på sanskrit (Prajnaparamita hrdaya sutra), med ny översättning, och slutligen en hjälpsam uttalsguide för pali- och sanskritord, av Prasadacarin från förordet: ”Tänk dig en värld utan färg, skönhet, poesi, myter, högtider och ritualer. En sådan värld vore en mycket tråkig, trist och död värld. Sådana upplevelser betyder mycket för människan. De odlar våra känslor, förfinar sinnena och berikar föreställnings- förmågan. Poesi, symboler, myter och ritualer bär oss, som Shelley antyder i Till poesins försvar ”till världar av ljus och eld, dit den bevingade beräkningen aldrig vågar sig”. Vi kan inte leva enbart i den rationella tankens rike. För att känna oss helt och fullt levande måste vi stå i förbindelse med alla olika sidor och nivåer av oss själva. Buddhismen är en andlig tradition och talar som sådan till hela vårt väsen. Dess olika övningar kan hjälpa oss att bringa kropp, tal och sinne i harmoni med varandra. Genom tiderna har således många olika ceremonier och ritualer utvecklats. De sträcker sig från den enklaste högläsning av ett par verser till de mest komplexa och långa ritualer. Vördnadsövningar är mångfacetterade och består ofta av gemensam högläsning av verser som uttrycker vördnad, kroppsliga uttryck och ett medvetet utvecklande av positiva känslor, såväl som skapande av inre bilder och symboler. Sådana övningar kräver vår totala uppmärksamhet och tillåter inga distraktioner.”

En levande kommentar till källtexten för kärleksfull vänlighet: Karaniya metta sutta. Suttan sätter in metta eller kärleksfull vänlighet i sitt större sammanhang – som en del av träningen på vägen mot upplysning. Den tar upp vägens tre huvudsakliga områden: den etiska träningen, meditation och insikt i tillvarons natur eller visdom. Metta är en aktiv kärleksfull vänlighet och mycket mer än en känsla. Metta är också grunden för medkänsla, medglädje och jämnmod. Sangharakshita beskriver i boken vad metta är – en aktiv kärleksfull vänlighet – och att den också är en eldig välvilja, en extatisk energi och en förnuftig känsla. Han beskriver vilka mänskliga egenskaper – eller etiska förhållningssätt – vi behöver för att lyckas med metta, egenskaper som att vara kapabel, rak, flexibel, förnöjsam, lätt att försörja, diskret etc. Han går också in på de vise och var vi finner dem och vikten av andliga vänner, som fungerar som våra moraliska prövostenar. Sedan går Sangharakshita in på den kniviga frågan varför vi tycker illa om och t.om. hatar andra människor, och att det finns en ”fiende inom oss”. Efter detta beskriver han meditationen metta bhavana, odlandet av metta i fem stadier. Mettas relation till medkänsla, glädje och jämnmod tas också upp. Slutligen avslöjar Sangharakshita att metta kan leda oss hela vägen till insikt i tillvarons natur, där vi kan gå bortom all själv-upptagenhet och därmed kan bli vän till hela världen. Inte nog med det, han slår också fast att vår naturliga arvedel är glädje. Det här är blott en kort sammanfattning av boken innehåll. Du kommer säkert upptäcka att metta och kärleksfull vänlighet är mycket mer än en känsla och att budskapet i suttan är långt mer utmanande – och befriande – än vad många kärleksbudskap tycks antyda. Det är så lätt att säga att allt vi behöver är kärlek, men hur vi ska komma dit är sällan tydligt beskrivet. I kölvattnet av mindfulness har det kommit en ny våg av buddhistisk undervisning som kallas self-compassion, som inspirerats av Buddhas undervisning om metta eller kärleksfull vänlighet.

En levande kommentar till källtexten för kärleksfull vänlighet: Karaniya metta sutta. Suttan sätter in metta eller kärleksfull vänlighet i sitt större sammanhang – som en del av träningen på vägen mot upplysning. Den tar upp vägens tre huvudsakliga områden: den etiska träningen, meditation och insikt i tillvarons natur eller visdom. Metta är en aktiv kärleksfull vänlighet och mycket mer än en känsla. Metta är också grunden för medkänsla, medglädje och jämnmod. Sangharakshita beskriver i boken vad metta är – en aktiv kärleksfull vänlighet – och att den också är en eldig välvilja, en extatisk energi och en förnuftig känsla. Han beskriver vilka mänskliga egenskaper – eller etiska förhållningssätt – vi behöver för att lyckas med metta, egenskaper som att vara kapabel, rak, flexibel, förnöjsam, lätt att försörja, diskret etc. Han går också in på de vise och var vi finner dem och vikten av andliga vänner, som fungerar som våra moraliska prövostenar. Sedan går Sangharakshita in på den kniviga frågan varför vi tycker illa om och t.om. hatar andra människor, och att det finns en ”fiende inom oss”. Efter detta beskriver han meditationen metta bhavana, odlandet av metta i fem stadier. Mettas relation till medkänsla, glädje och jämnmod tas också upp. Slutligen avslöjar Sangharakshita att metta kan leda oss hela vägen till insikt i tillvarons natur, där vi kan gå bortom all själv-upptagenhet och därmed kan bli vän till hela världen. Inte nog med det, han slår också fast att vår naturliga arvedel är glädje. Det här är blott en kort sammanfattning av boken innehåll. Du kommer säkert upptäcka att metta och kärleksfull vänlighet är mycket mer än en känsla och att budskapet i suttan är långt mer utmanande – och befriande – än vad många kärleksbudskap tycks antyda. Det är så lätt att säga att allt vi behöver är kärlek, men hur vi ska komma dit är sällan tydligt beskrivet. I kölvattnet av mindfulness har det kommit en ny våg av buddhistisk undervisning som kallas self-compassion, som inspirerats av Buddhas undervisning om metta eller kärleksfull vänlighet.

Vem är egentligen Buddha? Och vad innebär det att vara buddhist? I den här boken tar sig författaren an dessa frågor med djup kunskap och erfarenhet. Vi möter Buddha i hans historiska miljö, som en indisk prins som lämnade sitt priviligierade liv för att söka sanningen om existensen. Vi får ta del av hans syn på karma och återfödelse, hans syn på tiden och på evigheten. Mer än något möter vi Buddha som en människa som brottades med att förstå livets mysterier, döden och livets ofrånkomliga lidanden och tillkortakommanden. Vi får se hur han till slut förstod och vaknade upp inför hur saker verkligen förhåller sig, hur han blev en Buddha – ”en som vet” eller ”en som är vaken”. Buddha hade modet att följa frågorna till de verkliga svaren och han hade modet att förmedla vad han funnit. Sedan visade han att vem som helst kan uppnå vad han hade uppnått. Under flera tusen år har folk i österlandet gått i hans fotspår – nu gör alltfler det över hela världen.

Buddhas lära har på många vis blivit en del av vår kultur, på senare år särskilt genom populariseringen av Mindfulness. Många läser böcker om Mindfulness och går kurser med olika tillämpningar av denna grundläggande buddhistiska praktik. Buddhismen har ett gott anseende och många känner en attraktion till dess toleranta, odogmatiska lära. Den bär på en tydlig icke-våldsattityd, ett varmt kärleksbudskap och lyfter fram medkänslan. Den har en visdom som är lika relevant idag som den var för 2500 år sedan. Och buddhister verkar vara ett lyckligt folk, trots att de talar så mycket om lidande och döden. Hur går detta ihop? Det kan vara svårt att riktigt få grepp om Buddhas lära; det finns så många böcker och olika traditioner, så många kulturella uttryck för denna tidlösa tradition. Sangharakshita tar i denna bok upp många av de mest välkända lärorna, från olika delar av buddhismens rika tradition. Han lyckas gå till kärnan i lärorna och sedan relatera dem till vår existentiella situation som människor. Vad kan det innebära att ha ett buddhistiskt förhållningssätt till våra liv idag? Läran blir levande och angelägen, och utmanande – men framför allt leder den till allt större frihet.