Alla titlar av »Merit Wager«

Detta är den tredje boken med samma namn, Inte svart eller vitt utan svart och vitt – miggor berättar, april 2014-oktober 2015. De två tidigare har omfattat 2008-2011 och 2012-mars 2014. I samtliga tre böcker berättar miggor - anställda vid Migrationsverket - om vad de ser, hör och upplever som handläggare och beslutsfattare på en av Sveriges största och viktigaste myndigheter. De avslöjar i boken för allmänheten okända detaljer om asylhanteringen, om vad som händer och hur det kan gå till på det statliga verket. De beskriver autentiska ärenden, asylbedrägerier och lögner och en ofta lätt kaotisk situation där den ena avdelningen eller enheten inte riktigt vet vad den andra gör. Men också glädjen när de i mer sällsynta fall kan bevilja uppehållstillstånd eller flyktingstatus åt människor med faktiskt behov av, och rätt till, det enligt utlänningslagen. Från augusti 2015 har mycket förändrats. Då började en - i brist på bättre ord - folkvandring av aldrig tidigare skådat slag. Människor från främst muslimska länder (Afghanistan, Irak, Syrien, Somalia) började söka sig mot vad de trodde skulle vara ett bättre liv, nu när tillfälle gavs att ta sig in i ett Europa utan yttre gränskontroller. Bland de hundratusentals som kom och - i skrivande stund i mitten av november - fortsätter att strömma in i Europa, finns också terrorister, kriminella och faktiskt skyddsbehövande. Situationen är dock så kaotisk och ingen vet vilka de egentligen är äkta id-handlingar inte hör till vanligheterna. Den bild av asylinvandringen som getts i svenska medier har inte varit allsidig och har därmed inte gett en korrekt bild av hur det har sett ut i verkligheten, även om ett fåtal, men förhoppningsvis växande antal svenska journalister börjat inse att de inte gör ett gott journalistiskt arbete om de inte börjar att ärligt och rakt skildra den komplexa och osminkade verkligheten. Miggorna har i snart åtta år berättat, rapporterat, larmat inifrån det tämligen slutna verket. Hade de politiskt styrande läst och förstått vad de berättat och valt att agera kraftfullt för att se till att ordning skapades på asylområdet, då hade det sett annorlunda ut i Sverige idag. Kapaciteten och möjligheten att ta emot faktiskt skyddsbehövande och riktiga flyktingar hade varit oerhört mycket bättre och mottagandet betydligt mer humant. Miggornas texter visar med all önskvärd tydlighet att man inte ska tro att sådant som är jobbigt och obehagligt försvinner för att man låtsas att det inte finns. Verkligheten är ju inte enbart svart. Och inte heller helt vit. Den är oftast svart och vit. Samtidigt. Några citat ur miggornas texter: ”Efter utredningen stressas handläggaren av teamledare/chef att snabbt skriva beslutet. Ett snabbt skrivet beslut innebär alltid ett beviljat permanent uppehållstillstånd och det tar kanske totalt cirka en timme att skriva.” ”Vi har väldigt små möjligheter att avslöja ISIS-anhängare och andra galningar som söker asyl här. Vi vet, och SÄPO vet, att vi i Sverige har gett uppehållstillstånd till allehanda terrorister genom åren.” ”Hur ser verkligheten ut? Jo, stora grupper av dem som säger sig komma direkt från Syrien bor redan legalt i ett annat EU-land som Danmark, Spanien, Italien eller Grekland och har medborgarskap där eller uppehållstillstånd. Eftersom de bor inom EU reser de legalt, enkelt och bekvämt till Sverige.” ”Att andra länder i EU skulle göra som Sverige, lär inträffa samma dag som grisar lärt sig flyga.” ”Jag känner till ett antal personer som suttit på asylboenden i 8 – 10 år nu …” ”Det finns personer med invandrarbakgrund som reser från Sverige till olika länder och mot avgift där ger råd om hur man ska göra för att vilseleda Migrationsverket.” ”Det räcker att kunna tala arabiska, att ha köpt ett falskt syriskt identitetskort samt att ha en bra påhittad och inlärd asylberättelse. När de sedan, vid asylutredningen, möter en stressad och/eller oerfaren handläggare som inte har tid att ställa annat än ytliga frågor samt utredningstiden är snålt tilltagen, då är det permanenta uppehållstillståndet så gott som redan klart.”

Detta är den tredje boken med samma namn, Inte svart eller vitt utan svart och vitt – miggor berättar, april 2014-oktober 2015. De två tidigare har omfattat 2008-2011 och 2012-mars 2014. I samtliga tre böcker berättar miggor - anställda vid Migrationsverket - om vad de ser, hör och upplever som handläggare och beslutsfattare på en av Sveriges största och viktigaste myndigheter. De avslöjar i boken för allmänheten okända detaljer om asylhanteringen, om vad som händer och hur det kan gå till på det statliga verket. De beskriver autentiska ärenden, asylbedrägerier och lögner och en ofta lätt kaotisk situation där den ena avdelningen eller enheten inte riktigt vet vad den andra gör. Men också glädjen när de i mer sällsynta fall kan bevilja uppehållstillstånd eller flyktingstatus åt människor med faktiskt behov av, och rätt till, det enligt utlänningslagen. Från augusti 2015 har mycket förändrats. Då började en - i brist på bättre ord - folkvandring av aldrig tidigare skådat slag. Människor från främst muslimska länder (Afghanistan, Irak, Syrien, Somalia) började söka sig mot vad de trodde skulle vara ett bättre liv, nu när tillfälle gavs att ta sig in i ett Europa utan yttre gränskontroller. Bland de hundratusentals som kom och - i skrivande stund i mitten av november - fortsätter att strömma in i Europa, finns också terrorister, kriminella och faktiskt skyddsbehövande. Situationen är dock så kaotisk och ingen vet vilka de egentligen är äkta id-handlingar inte hör till vanligheterna. Den bild av asylinvandringen som getts i svenska medier har inte varit allsidig och har därmed inte gett en korrekt bild av hur det har sett ut i verkligheten, även om ett fåtal, men förhoppningsvis växande antal svenska journalister börjat inse att de inte gör ett gott journalistiskt arbete om de inte börjar att ärligt och rakt skildra den komplexa och osminkade verkligheten. Miggorna har i snart åtta år berättat, rapporterat, larmat inifrån det tämligen slutna verket. Hade de politiskt styrande läst och förstått vad de berättat och valt att agera kraftfullt för att se till att ordning skapades på asylområdet, då hade det sett annorlunda ut i Sverige idag. Kapaciteten och möjligheten att ta emot faktiskt skyddsbehövande och riktiga flyktingar hade varit oerhört mycket bättre och mottagandet betydligt mer humant. Miggornas texter visar med all önskvärd tydlighet att man inte ska tro att sådant som är jobbigt och obehagligt försvinner för att man låtsas att det inte finns. Verkligheten är ju inte enbart svart. Och inte heller helt vit. Den är oftast svart och vit. Samtidigt. Några citat ur miggornas texter: ”Efter utredningen stressas handläggaren av teamledare/chef att snabbt skriva beslutet. Ett snabbt skrivet beslut innebär alltid ett beviljat permanent uppehållstillstånd och det tar kanske totalt cirka en timme att skriva.” ”Vi har väldigt små möjligheter att avslöja ISIS-anhängare och andra galningar som söker asyl här. Vi vet, och SÄPO vet, att vi i Sverige har gett uppehållstillstånd till allehanda terrorister genom åren.” ”Hur ser verkligheten ut? Jo, stora grupper av dem som säger sig komma direkt från Syrien bor redan legalt i ett annat EU-land som Danmark, Spanien, Italien eller Grekland och har medborgarskap där eller uppehållstillstånd. Eftersom de bor inom EU reser de legalt, enkelt och bekvämt till Sverige.” ”Att andra länder i EU skulle göra som Sverige, lär inträffa samma dag som grisar lärt sig flyga.” ”Jag känner till ett antal personer som suttit på asylboenden i 8 – 10 år nu …” ”Det finns personer med invandrarbakgrund som reser från Sverige till olika länder och mot avgift där ger råd om hur man ska göra för att vilseleda Migrationsverket.” ”Det räcker att kunna tala arabiska, att ha köpt ett falskt syriskt identitetskort samt att ha en bra påhittad och inlärd asylberättelse. När de sedan, vid asylutredningen, möter en stressad och/eller oerfaren handläggare som inte har tid att ställa annat än ytliga frågor samt utredningstiden är snålt tilltagen, då är det permanenta uppehållstillståndet så gott som redan klart.”

Inte svart eller vitt utan svart och vitt 2012-mars 2014 är en fortsättning på den första boken med samma namn som omfattar tiden 2008-2011. I de båda böckerna berättar miggor - anställda vid Migrationsverket - om vad de ser, hör och upplever som handläggare och beslutsfattare på en av Sveriges största och viktigaste myndigheter. De berättar och avslöjar i boken för allmänheten okända detaljer om asylhanteringen, om vad som händer och hur det kan gå till på det statliga verket. De beskriver autentiska ärenden, asylbedrägerier och lögner och en ofta lätt kaotisk situation där en avdelning eller enhet inte riktigt vet vad den andra gör. Men också glädjen när de i mer sällsynta fall kan bevilja uppehållstillstånd eller flyktingstatus åt människor med faktiskt behov av och rätt till det enligt utlänningslagen. Migrationsverket är ett statligt verk där interna rättsliga ställningstaganden duggar tätt och ibland gör det besvärligt för miggorna att veta vad som för tillfället gäller och vad de egentligen ska följa: utlänningslagen och konventionerna eller nya "påhitt" och tolkningar från ledningen. Den bild av asylinvandringen som ges i svenska medier är inte allsidig och ger därmed inte en korrekt bild av hur det ser ut i verkligheten. Det vill miggorna råda bot på genom att berätta inifrån det tämligen slutna verket. Deras texter visar också att man inte ska tro att sådant som är jobbigt och obehagligt försvinner för att man låtsas att det inte finns. Verkligheten är ju inte enbart svart. Och inte heller helt vit. Den är oftast svart och vit. Samtidigt. Några citat ur miggornas texter: "Jag har så svårt att förstå det kontroversiella i att försöka komma åt fusk och bedrägerier." "Vi lägger ner mindre och mindre tid på varje ärende. Ledningen inbillar sig att vi jobbar smartare, men det är nog marginellt. Å andra sidan så blir de asylsökande ju kvar i landet oavsett vilket beslut de får…” "De flesta flyktingar (alltså som haft flyktingskäl) som jag träffat har faktiskt haft pass, med svensk visering. De har också haft andra dokument som varit äkta och som bekräftat deras berättelse. "En asylutredning ska handla om den asylsökande och hans eller hennes asylskäl. Den ska inte vara en maktstrid mellan det offentliga biträdet och verkets asylutredare." "Vi måste börja polisanmäla asylbedragare! Inte ge dem uppehållstillstånd som tack för att de ljuger och bedrar sig in i landet. Möjligheten att polisanmäla finns, enligt lagen, det är bara att tillämpa den.” "Vad som nu håller på att hända – eller man kan ju faktiskt säga att det redan har hänt – är att en ekonomi/marknad byggs upp kring personer som olagligt befinner sig i Sverige."

Inte svart eller vitt utan svart och vitt 2012-mars 2014 är en fortsättning på den första boken med samma namn som omfattar tiden 2008-2011. I de båda böckerna berättar miggor - anställda vid Migrationsverket - om vad de ser, hör och upplever som handläggare och beslutsfattare på en av Sveriges största och viktigaste myndigheter. De berättar och avslöjar i boken för allmänheten okända detaljer om asylhanteringen, om vad som händer och hur det kan gå till på det statliga verket. De beskriver autentiska ärenden, asylbedrägerier och lögner och en ofta lätt kaotisk situation där en avdelning eller enhet inte riktigt vet vad den andra gör. Men också glädjen när de i mer sällsynta fall kan bevilja uppehållstillstånd eller flyktingstatus åt människor med faktiskt behov av och rätt till det enligt utlänningslagen. Migrationsverket är ett statligt verk där interna rättsliga ställningstaganden duggar tätt och ibland gör det besvärligt för miggorna att veta vad som för tillfället gäller och vad de egentligen ska följa: utlänningslagen och konventionerna eller nya "påhitt" och tolkningar från ledningen. Den bild av asylinvandringen som ges i svenska medier är inte allsidig och ger därmed inte en korrekt bild av hur det ser ut i verkligheten. Det vill miggorna råda bot på genom att berätta inifrån det tämligen slutna verket. Deras texter visar också att man inte ska tro att sådant som är jobbigt och obehagligt försvinner för att man låtsas att det inte finns. Verkligheten är ju inte enbart svart. Och inte heller helt vit. Den är oftast svart och vit. Samtidigt. Några citat ur miggornas texter: "Jag har så svårt att förstå det kontroversiella i att försöka komma åt fusk och bedrägerier." "Vi lägger ner mindre och mindre tid på varje ärende. Ledningen inbillar sig att vi jobbar smartare, men det är nog marginellt. Å andra sidan så blir de asylsökande ju kvar i landet oavsett vilket beslut de får…” "De flesta flyktingar (alltså som haft flyktingskäl) som jag träffat har faktiskt haft pass, med svensk visering. De har också haft andra dokument som varit äkta och som bekräftat deras berättelse. "En asylutredning ska handla om den asylsökande och hans eller hennes asylskäl. Den ska inte vara en maktstrid mellan det offentliga biträdet och verkets asylutredare." "Vi måste börja polisanmäla asylbedragare! Inte ge dem uppehållstillstånd som tack för att de ljuger och bedrar sig in i landet. Möjligheten att polisanmäla finns, enligt lagen, det är bara att tillämpa den.” "Vad som nu håller på att hända – eller man kan ju faktiskt säga att det redan har hänt – är att en ekonomi/marknad byggs upp kring personer som olagligt befinner sig i Sverige."

Tjänstemän på Migrationsverket (miggor) berättar och avslöjar för allmänheten okända detaljer om asylhanteringen, om vad som händer och hur det kan gå till på det statliga verket. Många har läst, sett och hört berättelser i medier om hur cyniska tjänstemän på Migrationsverket har ätit tårta och skålat i champagne när de lyckats avvisa ”flyktingar”. Allmänheten har matats med information om ”stackars asylsökande” som drabbats av ondskefulla tjänstemäns handlande. Ibland befogat, ibland inte. I verkligheten är det inte fullt så svart. Och inte heller helt vitt. Det är svart och vitt. Samtidigt. Under många år har alltså handläggare och beslutsfattare vid Migrationsverket — miggor — berättat om en annan sida av asylprocessen och –systemet, inifrån hjärtat av myndigheten. Man kan tycka att deras berättelser, här samlade från åren 2008 -2011, borde ha fått journalister att reagera och riksdagsledamöter, regering och andra makthavare att agera. Förutom handläggare och beslutsfattare på Migrationsverket kommer också socialsekreterare, personal vid hem för ensamkommande asylsökande minderåriga och personal vid svenska ambassader ute i världen till tals i boken. Berättelser som skrämmer, som borde vara på löpsedlar och användas som underlag i debatter i riksdag och på departement. Man kan inte tro att sådant som är jobbigt och obehagligt att få veta försvinner för att man låtsas att det inte finns. Några citat ur boken: Många är ärliga, de har styrkt sin identitet och har fått PUT (permanent uppehållstillstånd) på sina egna, helt sanna asyl- eller anknytningsskäl. Men asylfusket förstör för dem och också vi på Migrationsverket blir förstörda av allt fusk. Det påverkar oss alla, vare sig vi vill det eller inte. Till saken hör att den enda bevisningen som den påstådda föräldern behöver ge är att de säger: ”Hej, jag heter Ali och det här är mitt barn, Hussein.” De flesta flyktingar (alltså som haft flyktingskäl) som jag träffat har faktiskt haft pass, med svensk visering. De har också haft andra dokument som varit äkta och som bekräftat deras berättelse. Jag har fått flera samtal från förvirrade socialsekreterare som är ledsna för att deras klienter från Somalia avslöjats med att de tar bidrag både från socialen och från Migrationsverket. Det är klart att det har funnits — och ännu finns — anställda på Migrationsverket som inte alls borde finnas där. Personer som har en negativ syn på människor från andra kulturer. Det finns även offentliga biträden, som företräder asylsökande, som har samma syn. Vad som nu håller på att hända – eller man kan ju faktiskt säga att det redan har hänt – är att en ekonomi/marknad byggs upp kring personer som olagligt befinner sig i Sverige. Jag träffar varje vecka asylsökande som faktiskt säger att de räknar med att få gratis lägenhet och socialbidrag här. Jag ställer frågan om deras skyddsbehov: ”Om du hade så svårt med grannen i hembyn, varför flyttade du inte till huvudstaden, till en annan by etc? varför kommer du ända hit till Sverige?”. Svaret på frågan är oftast: ”Jag har ingen bostad där, inget jobb, ingen jag känner i någon annan by eller i huvudstaden.”

Tjänstemän på Migrationsverket (miggor) berättar och avslöjar för allmänheten okända detaljer om asylhanteringen, om vad som händer och hur det kan gå till på det statliga verket. Många har läst, sett och hört berättelser i medier om hur cyniska tjänstemän på Migrationsverket har ätit tårta och skålat i champagne när de lyckats avvisa ”flyktingar”. Allmänheten har matats med information om ”stackars asylsökande” som drabbats av ondskefulla tjänstemäns handlande. Ibland befogat, ibland inte. I verkligheten är det inte fullt så svart. Och inte heller helt vitt. Det är svart och vitt. Samtidigt. Under många år har alltså handläggare och beslutsfattare vid Migrationsverket — miggor — berättat om en annan sida av asylprocessen och –systemet, inifrån hjärtat av myndigheten. Man kan tycka att deras berättelser, här samlade från åren 2008 -2011, borde ha fått journalister att reagera och riksdagsledamöter, regering och andra makthavare att agera. Förutom handläggare och beslutsfattare på Migrationsverket kommer också socialsekreterare, personal vid hem för ensamkommande asylsökande minderåriga och personal vid svenska ambassader ute i världen till tals i boken. Berättelser som skrämmer, som borde vara på löpsedlar och användas som underlag i debatter i riksdag och på departement. Man kan inte tro att sådant som är jobbigt och obehagligt att få veta försvinner för att man låtsas att det inte finns. Några citat ur boken: Många är ärliga, de har styrkt sin identitet och har fått PUT (permanent uppehållstillstånd) på sina egna, helt sanna asyl- eller anknytningsskäl. Men asylfusket förstör för dem och också vi på Migrationsverket blir förstörda av allt fusk. Det påverkar oss alla, vare sig vi vill det eller inte. Till saken hör att den enda bevisningen som den påstådda föräldern behöver ge är att de säger: ”Hej, jag heter Ali och det här är mitt barn, Hussein.” De flesta flyktingar (alltså som haft flyktingskäl) som jag träffat har faktiskt haft pass, med svensk visering. De har också haft andra dokument som varit äkta och som bekräftat deras berättelse. Jag har fått flera samtal från förvirrade socialsekreterare som är ledsna för att deras klienter från Somalia avslöjats med att de tar bidrag både från socialen och från Migrationsverket. Det är klart att det har funnits — och ännu finns — anställda på Migrationsverket som inte alls borde finnas där. Personer som har en negativ syn på människor från andra kulturer. Det finns även offentliga biträden, som företräder asylsökande, som har samma syn. Vad som nu håller på att hända – eller man kan ju faktiskt säga att det redan har hänt – är att en ekonomi/marknad byggs upp kring personer som olagligt befinner sig i Sverige. Jag träffar varje vecka asylsökande som faktiskt säger att de räknar med att få gratis lägenhet och socialbidrag här. Jag ställer frågan om deras skyddsbehov: ”Om du hade så svårt med grannen i hembyn, varför flyttade du inte till huvudstaden, till en annan by etc? varför kommer du ända hit till Sverige?”. Svaret på frågan är oftast: ”Jag har ingen bostad där, inget jobb, ingen jag känner i någon annan by eller i huvudstaden.”